biglen

Jag kommer att tänka på en bekant som berättade, efter vi intaget några glas starkt, om sitt öde. Efter många år som egen företagare i Stockholm hade han sålt bolaget och flyttade med hustrun till Florida. De bosatte sig på en ö utanför Palm Beach och njöt av pensionärslivet, men livet blev långsamt när han inte hade något meningsfullt att göra. Han var en händig man och hade i en period i sitt liv påbörjat en utbildning inom byggbranschen, men hoppade av efter två år och började inom en helt annan bransch. Efter några år som pensionär med det lättjefulla livet i Florida började han hjälpa grannarna att renovera deras hus. Han fick mer och mer jobb och tog in en hjälpare när det behövdes. Någon registrerad firma hade han inte och därför betalade han ingen skatt och sociala kostnader. Hans tanke från början var att hjälpa sina grannar och bli accepterat i sällskapslivet på ön. Han var inte behov av pengar eftersom försäljningen av företaget i hemlandet hade inbringat en ansenlig förmögenhet. Efter sju år kom polisen och knackade på dörren och meddelade att han var misstänkt för att ha undanhållit att deklarera för inkomster. Som tur var, berättade han, hade jag fört ut en resväska med dollarsedlar några månader innan polisen kom. Det blev rättegång i en domstol i Tampa och han dömdes för sitt brott. Domen blev böter och utvisning. Huset ägdes av hustrun och han ägde inget av värde. De flyttade hem till Sverige och USA dollarna som han smugglat ut fanns i säkert förvar i Sverige. De var ganska nöjda med att ha sluppit relativt lindrigt undan. Det är inte ovanligt i Florida med fängelse för det brott han gjort sig skyldig till, Han hade en betydande summa dollar gömda som han kunde använda. De planerade att flytta söderut till ett varmare klimat.  De reste runt i södra Europa och bodde några veckor i olika länder för att känna efter om de skulle trivas. De återkom efter två månader till Sverige. När de skulle börja använda dollarsedlarna i resväskan visade det sig att banken inte godkände sedlarna. Alla sedlarna var av hög valör och banken nekade att ta emot dem, på vissa hade giltighetstiden gått ut. Han hade dollarsedlar för närmare en miljon i svenska kronor som inte hade något värde i Sverige. Han berättade vidare att han inte var så orolig, för han hade undersökt med kontakter i USA och beskedet han fick var att en amerikans medborgare boende i USA, kunde byta in de gamla sedlarna mot nya giltiga. Han kontaktade sina amerikanska vänner och erbjöd dem 20 procent i provision om de ville hjälpa honom att växla in de gamla pengarna. Det visade sig att för att få växla in de gamla sedlarna mot nya, måste de uppge var pengarna kom ifrån och varför de tidigare inte hade deklarerat för innehavet. Han sökte hjälp hos andra och erbjöd dem köpa sina dollarsedlar med 50 %, 40 %, 30 % och tjugo procents rabatt, men de var osäljbara. Han avslutade sin berättelse med att säga ”Jag är i alla fall nöjd med att ha jobbat ihop så mycket pengar i det landet jag invandrade till”.

Jag har bott i Spanien periodvis och sammanlagd boendetid har blivit drygt sju år. Jag och hustrun har rest runt i Spanien många gånger, men tyvärr har vi aldrig övernattat i San Sebastian. Vi har passerat staden med bil och buss. Det är en miss att inte ha besökt staden. Det vimlar av utsökta krogar som serverar fisk. Jag läser i tidningen ”Yrkesfiskaren” om Elena Arzak som är kökschef i familjens restaurang, startad i slutet av 1800-talet. Hon är fjärde generationen kock i en av Europas mest välkända kockfamiljer – familjen Arzak från San Sebastian. Den är en av Spaniens mest tongivande restauranger och har försvarat sina tre stjärnor i Guide Michelin sedan 1989. Det baskiska köket har sin ställning som ett av världens ledande matdistrikt. Vår familj har ätit en hel del ”baskisk” mat i Andalucien, men det blir naturligtvis en kopia av originalet. Fisken som serveras i Marabellaområdet är inte av någon hög kvalité. Det finns en och annan krog med skyhöga priser som serverar fisk från Atlanten, men det vanliga är att fisken är fångad i Medelhavet där vattnets salthalt är högt och vattnet för varmt för att fisken skall hålla hög kvalitet. Jag har åtskilliga gånger hört uttalanden från turister där de har berömt den goda sjötungan – solea vulgaris – fisken de har på tallriken är en platt fisk, så långt är det riktigt, men någon sjötunga är det inte. Soligt väder och några glas vin kan förvandla skräpfisken till de underbaraste de ätit. Det finns ett stort antal fiskar i medelhavet som liknar solea vulgaris – den äkta sjötungan. Visserligen finns solea vulgaris i Medelhavet, men oftast är det inte den som serveras. Är priset på rätten lågt är det inte äkta sjötunga. Min nästa matupplevelse skall bli i San Sebastian. Kanske jag hinner med att besöka restaurang Gabriel i Feskekörkan innan Baskien.

Min doktor, och vän har avlidet. Per var läkaren som alltid ställde upp dygnet runt för sina patienter i skärgården. Hans navigationskunskaper och sjömansskap var av högsta klass. Frågan är om någon skärgårdsbo kunde jämföras med Pers kunnande. Han trotsade kuling och mörker om patientens tillstånd var allvarligt. När inte helikoptern kunde flyga vid hårt väder kom Per med sin välutrustade läkarbåt. När jag bodde ensam på en ö, året runt i södra ytterskärgården var det en trygghet att kunna kontakta Per över telefon eller genom Stockholms Radio. Jag minns ett tillfälle när jag hade kört min jaktkniv genom handen. Jag ringde Per för att fråga om vilken nål jag skulle använda för att själv sy igen såret. (Jag hade en enklare operationsutrustning för att själv kunna avhjälpa enklare skador).

Per erbjöd sig att komma och sy såret. Han hade sin hemmahamn på Djurö och själv bodde han i Nacka. Det här var sent på eftermiddagen i december. Han envisades med att vilja komma, men jag lyckades övertala honom att stanna hemma. Per var Skärgårdens egen Jesus. Han förbarmade sig över skärgårdsbefolkningen. Per studerade i sin ungdom på universitetet i Salamanca, Spaniens mest prestigefyllda universitet och talade flytande spanska.

Adiòs Per! Vila i Frid!

Jag läser i DN. ”Hur vet man att den fiskbit man serveras på restaurang verkligen är av utlovad art? Att läsa av dess genetiska ”streckkod” med skanner påstås snart bli vanligt, i USA är metoden sen några veckor godkänd av livsmedelsmyndigheten och fler länder väntas följa efter”.  Osökt kommer jag att tänka på en händelse från januari 1982 som ägde rum på en restaurang i Göteborg. Krogen hade inte stjärnstatus, men ansågs vara en av Göteborgs bästa fiskrestauranger. Jag och mina fiskekompisar skulle nästa dag flyga till Azorerna för att fiska. Vi hade fått rapport om att vattentemperaturen var den rätta för att fiska Marlin. Vi var fem grabbar som alla hade stora kunskaper och erfarenheter av fisk, både att fånga fisk, tillaga den och njuta av den i tillagat skick. Kvällen innan vi flög till Azorerna via Lissabon bestämde vi oss för att träffas på krogen för att snacka ihop oss. Som de flesta restauranger med kvalité var matsedeln handskriven. Samtliga valde sjötunga trots det skyhöga priset. Vi frågade varför tungans pris var så hög, betydligt högre än vanligt. Vi fick till svar att tillgången på Sjötunga var liten, det hade blåst kulingvindar i en vecka och många av fiskefartygen låg i hamn.

Vi visste sedan tidigare att på Azorerna var det svårt, näst intill omöjligt att få vällagad mat, därför ville vi äta en festmåltid innan vi lämnade Sverige Trots ett rikt skafferi, Atlanten har engelsmännens ”kokkonst” satt sina spår på öarna. Azorerna består av sju öar. Ponta Delgada var vår huvudbas.

Tungan serverades med tillbehör, snyggt upplagt, tallrikarna var varma och vi såg fram emot att få njuta av sjötungfiléerna. Vi började äta, det blev tyst kring bordet. Vi tittade på varandra, tog ytterligare en tugga, smakade, vände runt fisken i munnen. Ingen sa något!

Den första som kom med en kommentar var Olof Johansson, journalist, inriktad på spöfiske och matfiskar. Det här är inte sjötunga (Solea solea), det är rödtunga (Glyptocephalus cynoglossus)

Samtliga vid bordet var överens om att det var rödtunga vi hade blivet serverade. Rödtungan är en utsökt fisk och de flesta människor har svårt att avgöra skillnaden mellan de två arterna, men är man finsmakare och har ordning på smaklökarna, så är det ingen svårighet att skilja dem åt. Sjötungan är smakrikare. Vi kallade på servitören som säkerligen förstod att gästerna inte var nöjda. Han kom framtill bordet med bägge händerna gömda bakom ryggen. Vi hade bestämt att Olle skulle sköta snacket. Olle frågade, vad är det du serverat oss och fick svaret sjötunga. Detta är rödtunga, sa Olle.

Nej, det är sjötunga som herrarna beställde, sa servitören. Jag skall fråga i köket, sa servitören. Då gör vi sällskap, sa Olle. Nej, vänta här, sa servitören. Nu går vi, sa Olle och tog servitören i armen och gick in i köket. Olle berättade senare vad som utspelade sig i köket. Olle bad att få se en sjötunga. Vi har inga kvar, de sista vi hade serverade vi er, meddelade kocken. Olle bad att få se renset från ”våra” sjötungor. Sopgubbarna har just varit här och tömt våra sopkärl, annars hade ni gärna fått se renset, svarade kocken och såg märkbart nervös ut, berättade Olle. Vi bad om notan och när den kom var priserna nedsatta med femtio procent.

Hade vi eller krogen haft en skanner som kunde läsa den genetiska streckkoden, hade vi fått klara besked vad det var för fisk. Inom några år kanske den möjligheten finns i Sverige.

Vissa ord anses nedsättande i Sverige. Jag har noterat att vissa människor undviker ord som finne, jude, lapp. Finnländare, person av judisk börd, samer är det rätta och inte diskriminerande anser de. I veckan var det en logotyp med en kines i stråhatt som väckte anstöt. I ett norskt uppslagsverk av senare datum står följande, ”Lapp eller LAPP kan hänvisa till: samiska folket, ibland felaktigt uppfattas som ett nedsättande ord”. En vit människa kan inte använda ordet neger utan det anses nedsättande. De bör heta svart, färgad, av afrikansk börd.

I ett norskt uppslagsverk läser jag, ”Ordet neger og bruken av det er i dag omdiskutert”. Är man neger, förlåt, svart går det alldeles utmärkt att skämta om ordet. Fortfarande kan man kalla en inuit för eskimå utan att bli åthutad. Skojar du om Profeten Muhammed kan det vara fara för ditt liv. Jag har läst Koranen från pärm till pärm. Den är mycket intressant. Berättelserna är ofta rakt på sak och ger raka besked om hur islam ser på oss otrogna hundar.

Vi svenskar skall vara stolta över att veta bäst i världen. Vi har     diskrimimineringsombudsmannen som hjälper oss att veta vad som är rätt och orätt. I skolan använder ungdomarna ofta ett ovärdigt språk. Jag kallar det könsspråket. Det är inte särskilt utvecklat. Ungdomarna skriker hellre än talar i normal samtalston. Det kan heta din jävla fi--a, hora, subba, k-k och användes också vid samtal med läraren när de vill betona sitt missnöje. Jag blir så ledsen över hur utbrett det har blivit att nedvärdera varandra. På min tid, jag är nu en gammal man, tog man i och kunde säga med förhöjd röst, när någon uppvaktade tjejen man var förtjust, ” din jäkla tjejsusare”.

Några rader till om judar och svarta människor. De kan skoja inbördes och använda ord som vi inte kan, utan det anses nedsättande. Jag har vänner som är svarta, gula och bruna samt flera som är av judisk börd. Jag brukar skoja med min nära vän Jack Levinowitz och hälsa honom med orden, ”hej du fattiga judepojke, jag bjuder dig på ärter och fläsk i dag.” Ja tack, sa han en torsdag. Vi gick på Pottan, numera Restaurang Pelikan. Jag beställde ”dagens”, ärter med fläsk och pannkaka. Jag tänkte, hur skall detta avlöpa. Jack löste det galant, han petade fläsket åt sidan och åt ärtorna. Har man byggt upp ett förtroende med en människa kan man i regel skoja om deras religion och seder.

En vän till mig tränade 12-åringar i fotboll. I laget spelade en svenskfödd svart kille. Han hade en härlig humor. I omklädningsrummet efter en vinnarmatch rimmade han alltid ”Ingen seger utan neger”. Vid jultid skulle hans klass framföra ett julspel och han bad tränaren slippa en träningsmatch för de skulle repetera i skolan. Vad skall du spela frågade tränaren? Vad tror du, sa han med glimten i ögat. ”Pepparkaksgubbe”.

Meningen var, när jag började skriva detta inlägg att jag ville berätta om det spanska företaget ”Tio Peppe” som tillverkar sherry, som är deras huvudprodukt.

De har som logotyp, en ”svart man i högtidsklädsel”. Jag har varit på fabriken i Jerez, Andalucien flera gångar men aldrig tänkt på att deras logotyp kan vara stötande i Sverige. I föregående vecka köpte hustrun en flaska sherry, torr som vi skulle dricka till hummersoppan tillsammans med våra gäster. Jag serverade sherryn vid bordet direkt ut flaskan. Då påpekade en av gästerna i en raljerande ton något om olämpligheten att servera en produkt som främjade diskriminering av folkgrupp. Han pekade på en figur som var fastgjord på flaskan med en tråd.

Se foto!

Är du intresserad av att själv laga till en råbiff köper du ett oxinnanlår av hög kvalitet. (Vill du ”kosta på” köper du ett innanlår från Wagyurasen, finns hos kötthandlaren Willy Ohlsson i Östermalmshallen för ca 10.000 kronor kilot.) Innanlåret styckas längs med fibrerna, blöt en linnéhanduk och linda runt lårets nedre del. Nu behöver du en vasskniv och skrapar bort köttet från fibrerna. Nu har du rent kött utan muskler och fibrer. Forma köttet som du önskar. Jag gillar en rund form med en skålformad urgröpning där äggulan appliceras. Jag använder finhackad gul lök och rödbetor samt capris, slutligen tillsätter jag två äggulor, salta och peppra, blanda väl. Rätten fordrar mycket salt och peppar. De finns de som önskar ytterligare tillbehör som ättiksgurka mm. Jag anser att för många olika tillbehör kan förstöra den goda köttsmaken. Smaklig måltid!

Vi avåt gårdagens söndagsmiddag under extravaganta former. Hustrun hade dukat med vårt handmålade signerade porslin, kristallglasen, signerade Orrefors och Kosta stod på rad. Silverbesticken glänste mot den kallmanglade linneduken. Rödvinsflaskan med den konstnärligt formade etiketten från bodegan Penedès stod i sitt ställ med linneservetten snyggt applicerad runt buteljen. Linneservetterna var konstnärligt brutna i form av en svan, men liknade mest en anka. Hustrun, Kerstin Viktoria hade preparerat en vildsvinsbog med plommon och vitlöksklyftor. Vi har fått bogen av en skärgårdsbo. Troligen tjuvskjuten, men det går inte att känna skillnad på om den dött lagligt eller olagligt. Jag kom osökt att tänka på min framlidne vän Tage Thiel, född och uppväxt på Thielska Galleriet på Kungliga Djurgården och senare bosatt på ön Fjärdlång, grannö till Fiversätraö, där jag bodde. Tage var inte alltid så noga med att följa lagen och han påminde mig ofta, när jag påpekade, att så kan man inte göra, det är inte lagligt, då sade Tage ­– Len du skall veta att lagen upp hör att gälla öster om Dalarö! Mina tankar runt Tage Thiel och hans liv som författare, konstnär och filosof blev så starka att jag förirrade mig i hans person. Nu åter till vår söndagsmiddag. Bogen tillagades i ugnen på 125 graders värme i 2½ timme, den sista timmen ”vattnade” hustrun bogen med grönsaksbuljong, saltade och pepprade. Till bogen serverades kokt potatis och svart vinbärssylt. Såsen var av mästarklass. De franska kockarna Paul Bocuse, Alain Ducasse och Georges Blanc hade säkerligen gett den högsta betyg. Jag vill nämna att hustrun och jag har träffat George Blanc vid ett av hans gästspel i Sverige och har i vår samling, en signerad matsedel och fyra champagneglas med hans namn graverade på glasen.

Nu kom hustrun hem, överlastad med varor från Segers i Östermalmshallen.
Stekfläsk, kalvfärs, fläskfärs, leverpastej, Schweizerschnitzel, mozzarellakorv och annat i matväg. Östermalmshallen har säkerligen stan´s högsta priser och den högsta kvalitén, vilket betyder att jämförpriset inte är högre än på Ica eller Konsum. Kanske lägre i vissa fall. Att ha förfinade och vältränade smaklökar är en Gudagåva, påstår jag! Observera! Jag använder inte ordet dyrt. Det är ett missförstått ord och användes ofta felaktigt!

Schweizerschnitzeln är nu uppäten. Den var välsmakande, välfylld, väl tilltagen och inte torr som kan förekomma på krogen. Lagom fylld med ost som inte kletade. Jag blir mycket irriterad när jag får en schnitzel med en kletig ostskviva som trådar sig runt gaffeln och sätter sig fast i mungiporna och hänger som fransar i min prydnad, som jag har under näsan.

Restaurang Oaxen har serverat sin sista måltid vid Mälarens Strand.
På matsedeln kunde man läsa konfiterat grishuvud, allövsinkokt makrill, hängmörad biff i brinnande björknäver, gullök bakad i blålera. På tallriken kan man också finna slånlav, granbarr, ögontröst, käringtand, fetknopp, bockrot, stensöta., malört och vitmossa. Om två år öppnar ”Nya Oaxen” på/intill Beckholmsvarvet på Djurgården. Ladda plånboken och beställ bord! Fyra rätters meny kostade tidigare 1100 kr. Fem rätter 1250 kr. Drick tillkommer.

Prokrastinering registreras nog inte som en sjukdom i vanlig mening men kan vara besvärande för den som drabbas av den. Den är ärftlig och botemedel finns, men den som har problemet kan leva med den hela livet utan att själv ta skada. Omgivningen drabbas desto hårdare och det kan få allvarliga konsekvenser. Den som har problemet och tar med sig den till arbetsplatsen och har ett arbete som fordrar att verkställa beslut omgående klarar i regel inte av det. Vill alltid skjuta upp det till morgondagen. Kanske de som drabbas av prokrastinering har ägnat sig åt för mycket bibelstudier i Matteus 6:24-34 säger herren: ”Varen därför icke bekymrade för morgondagen; ty morgondagen skall hava sina egna bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” Den dag, vi ännu icke hava sett, vill Herren, att vi förtroendefullt skola motse utan ängselfull misströstan. Var dag har sin egen plåga, utan att man behöver belasta sig med självtagna bekymmer och klenmod för morgondagen.”

Mitt lilla inlägg berodde på att mitt skrivbord är i kaos. Jag har ett par uppdrag och hittar inte det material jag behöver för att slutföra det. Jag har halvmeterhöga travar av handlingar och böcker som jag lovat mig själv att sortera och återbörda till den plats där de hör hemma, men jag skjuter upp åtgärden från dag till dag. Det är prokrastinering, men detta problem tillhör inte mitt vardagsliv och är av övergående natur.

Vår tandläkare och vän Ragnar är i Sverige för att fira sin högtidsdag. Denne fine man flyttade från Sverige för 35 år sedan och öppnade praktik i södra Tyskland. Han har de senaste tio åren rest runt på Balkan och öststaterna och lagat tänder på barn gratis. Han har en husbil där han har praktiken och bostaden. Heder åt en sådan man. I kväll bjuder Ragnar på storkalas på Skärgårdskrogen i Saltsjöbaden dit vi har gångavstånd. Ser ni en gubbe, stödd av hustrun vingla fram längs Solsidan, kan det vara Big Len

Jag tillhörde Konungens regemente – Kungliga Svea Livgarde –

Kungens eget regemente. Utvalda soldater ur tredje kompaniet – motorkompaniet –  kommenderades att gå högvakt vid minnesgudstjänsten som ägde rum på slottet efter Gustav V:s begravning i Storkyrkan. Jag tillhörde högvakten och skulle paradera och skyldra gevär när kungliga personer passerade högvakten på yttre borggården. Det var många hundra personer som passerade högvakten på vägen från Storkyrkan till Slottet. Ordern från hovet var, skyldra gevär för kungar och drottningar. För övriga gäster gällde Giv Akt! Problemet för ansvariga inom hovet och den kungliga förvaltningen var att känna igen personerna som, kom gående, färdades i bil och de som åkte i olika hästdragna vagnar. Jag vill minnas att riksmarskalken Birger Ekeberg hade huvudansvaret för den nästan omöjliga uppgiften att känna igen personerna som kom Han hade en stab av löpare som stod, ibland sprang de jämsides med bilar och hästekipage och försökte känna igen personerna som satt i fordonen. Löparna hade fått utbildning genom foto och film, försöka känna igen personerna. Löparna skulle rapportera till – jag vill minnas det var överståthållaren som stod först i en kedja intill högvakten –– sedan kom hovmarskalken och annat hovfolk i en lång rad, som skulle ge order till vår plutonschef om vi skulle skyldra gevär eller stå Giv Akt! Order haglade, utdelades, togs tillbaka. Svordomar och förbannelser från dessa ”högreståndsmänniskor” haglade. Skyldra! Nej för fan! Fel person. Giv Akt! Ropen skallade i gränderna vid Trångsund.