biglen

Min doktor, och vän har avlidet. Per var läkaren som alltid ställde upp dygnet runt för sina patienter i skärgården. Hans navigationskunskaper och sjömansskap var av högsta klass. Frågan är om någon skärgårdsbo kunde jämföras med Pers kunnande. Han trotsade kuling och mörker om patientens tillstånd var allvarligt. När inte helikoptern kunde flyga vid hårt väder kom Per med sin välutrustade läkarbåt. När jag bodde ensam på en ö, året runt i södra ytterskärgården var det en trygghet att kunna kontakta Per över telefon eller genom Stockholms Radio. Jag minns ett tillfälle när jag hade kört min jaktkniv genom handen. Jag ringde Per för att fråga om vilken nål jag skulle använda för att själv sy igen såret. (Jag hade en enklare operationsutrustning för att själv kunna avhjälpa enklare skador).

Per erbjöd sig att komma och sy såret. Han hade sin hemmahamn på Djurö och själv bodde han i Nacka. Det här var sent på eftermiddagen i december. Han envisades med att vilja komma, men jag lyckades övertala honom att stanna hemma. Per var Skärgårdens egen Jesus. Han förbarmade sig över skärgårdsbefolkningen. Per studerade i sin ungdom på universitetet i Salamanca, Spaniens mest prestigefyllda universitet och talade flytande spanska.

Adiòs Per! Vila i Frid!

Jag läser i DN. ”Hur vet man att den fiskbit man serveras på restaurang verkligen är av utlovad art? Att läsa av dess genetiska ”streckkod” med skanner påstås snart bli vanligt, i USA är metoden sen några veckor godkänd av livsmedelsmyndigheten och fler länder väntas följa efter”.  Osökt kommer jag att tänka på en händelse från januari 1982 som ägde rum på en restaurang i Göteborg. Krogen hade inte stjärnstatus, men ansågs vara en av Göteborgs bästa fiskrestauranger. Jag och mina fiskekompisar skulle nästa dag flyga till Azorerna för att fiska. Vi hade fått rapport om att vattentemperaturen var den rätta för att fiska Marlin. Vi var fem grabbar som alla hade stora kunskaper och erfarenheter av fisk, både att fånga fisk, tillaga den och njuta av den i tillagat skick. Kvällen innan vi flög till Azorerna via Lissabon bestämde vi oss för att träffas på krogen för att snacka ihop oss. Som de flesta restauranger med kvalité var matsedeln handskriven. Samtliga valde sjötunga trots det skyhöga priset. Vi frågade varför tungans pris var så hög, betydligt högre än vanligt. Vi fick till svar att tillgången på Sjötunga var liten, det hade blåst kulingvindar i en vecka och många av fiskefartygen låg i hamn.

Vi visste sedan tidigare att på Azorerna var det svårt, näst intill omöjligt att få vällagad mat, därför ville vi äta en festmåltid innan vi lämnade Sverige Trots ett rikt skafferi, Atlanten har engelsmännens ”kokkonst” satt sina spår på öarna. Azorerna består av sju öar. Ponta Delgada var vår huvudbas.

Tungan serverades med tillbehör, snyggt upplagt, tallrikarna var varma och vi såg fram emot att få njuta av sjötungfiléerna. Vi började äta, det blev tyst kring bordet. Vi tittade på varandra, tog ytterligare en tugga, smakade, vände runt fisken i munnen. Ingen sa något!

Den första som kom med en kommentar var Olof Johansson, journalist, inriktad på spöfiske och matfiskar. Det här är inte sjötunga (Solea solea), det är rödtunga (Glyptocephalus cynoglossus)

Samtliga vid bordet var överens om att det var rödtunga vi hade blivet serverade. Rödtungan är en utsökt fisk och de flesta människor har svårt att avgöra skillnaden mellan de två arterna, men är man finsmakare och har ordning på smaklökarna, så är det ingen svårighet att skilja dem åt. Sjötungan är smakrikare. Vi kallade på servitören som säkerligen förstod att gästerna inte var nöjda. Han kom framtill bordet med bägge händerna gömda bakom ryggen. Vi hade bestämt att Olle skulle sköta snacket. Olle frågade, vad är det du serverat oss och fick svaret sjötunga. Detta är rödtunga, sa Olle.

Nej, det är sjötunga som herrarna beställde, sa servitören. Jag skall fråga i köket, sa servitören. Då gör vi sällskap, sa Olle. Nej, vänta här, sa servitören. Nu går vi, sa Olle och tog servitören i armen och gick in i köket. Olle berättade senare vad som utspelade sig i köket. Olle bad att få se en sjötunga. Vi har inga kvar, de sista vi hade serverade vi er, meddelade kocken. Olle bad att få se renset från ”våra” sjötungor. Sopgubbarna har just varit här och tömt våra sopkärl, annars hade ni gärna fått se renset, svarade kocken och såg märkbart nervös ut, berättade Olle. Vi bad om notan och när den kom var priserna nedsatta med femtio procent.

Hade vi eller krogen haft en skanner som kunde läsa den genetiska streckkoden, hade vi fått klara besked vad det var för fisk. Inom några år kanske den möjligheten finns i Sverige.