HATAR MUSIK
Jag har trott att jag är den enda människa i det här landet som inte tycker om musik.
Föregående vecka intervjuade Lotta Bromé, journalisten Åsa Moberg och hon berättade att hon hatar musik. Jag klarar att lyssna till operetter, musikaler och visor. Jag till och med njuter av valda musikstycken. Jag har njutit av operetter och musikaler hemmavid i Finland, England och USA. I Spanien, Sevilla har jag sett en operaföreställning, men det var sista gången. Jag plågades något oerhört. Oväsendet påverkade min hjärna så jag mådde dåligt. Aldrig mer kommer jag att vara artig och följa med på en operaföreställning. När jag var barn var jag med mina föräldrar på Stockholmsoperan och såg ”Lilla Petters resa till månen”. Föräldrarna har senare berättat att jag började bråka under föreställningen och ville gå därifrån. Tydligen förstod jag redan i unga år att musik kan jämföras med oväsen. Jag håller med den man som intervjuades av en känd radioröst i slutet på 40-talet. Radiosändningen ägde rum på midsommarafton från Leksand. Reporten frågade en äldre manlig ortsbo vad han tyckte om folkmusiken från hembygden. Mannen svarade ”musik de ä fult dä”. Hustrun och jag är sällan osams, men när hon väljer skvalmusik, pop, eller vad det heter då brister mitt annars så lugna humör och jag drabbas av en ilska över dessa personer som nedlåter sig att sjunga detta skräp. Sjunga är fel uttryckt, de skriker, vrålar, mumlar, faller in i gutturala läten, använder könsord, nedvärderar kvinnan. De borde polisanmälas för störande av ordning! Naturligtvis har producenten det största ansvaret för sändningen. Förr dödskallemärktes liknande skivor. Var finns moralen?
SNÖFALL, KULING OCH UTEBLIVEN MORGONTIDNING
Hustrun och jag bor i ett civiliserat område i Saltsjöbaden, även om de boende på Solsidan, som har ordentlig ordning på plånboken, kallar vårt område för Övre Bangladesh. Nåja! Idag bjuder jag in min vän, Johnny Walker och får en pratstund med honom. Hustrun har tagit fram stickningen och sitter bredvid mig. Oljudet från stickorna stör mig, men försynt som jag är, säger jag inget. Jag tänkte avsluta ett påbörjat arbete i min verkstad, men att skotta en väg dit, drager jag mig i det längsta för. Min lathet säger mig att min rygg inte får belastas med ett sådant meningslöst jobb. Det orörda snötäcket är njutbart och ger mig ro och njutning tillsammans med vännen Johnny.
HURGHADA 1966 – VI FICK SITTA I "HUSARREST" I ÅTTA DAGAR
Jag reste med Olof Johansson, journalist från Göteborg. Jag medverkade i ett team som reste världen runt och undersökte lämpliga platser för fiske av tuna, malin, svärdfisk, waho, tarpun, guldmakrill och ett tiotal andra intressanta fiskar. Olof skulle göra ett reportage för tidningen Fiskejournalen om fisket i Röda havet. Han hade blivit informerad om bra fiske av sina engelska kollegor som hade varit där året före och gjort fina fångster. Jag och mina vänner samlades i Kairo. Vi hade bokat platser på ett flyg som avgick två dagar senare till Hurghada. Men först skulle vi träffa turistministern som vi hade ett inbokat möte med. Vi lämnade fram introduktionsbrevet från egyptiska ambassaden i Stockholm. Vi blev väl mottagna av ministern som ville veta närmare om vår lilla expedition på 14 dagar. Han var ytterst vänlig, bjöd på mint the. Han frågade om vi trodde att svenska turister var intresserade av resor till Hurghada och det trodde vi naturligtvis. Några svenska turistresor gick inte dit på den tiden. Det var endast den stora tyska resebyrån Neckermann som hade avtal med hotellet. Det fanns endast ett hotell som låg vid stranden med stora bryggor, som var sammanbyggda med hotellet. När vi lämnade ministern hade vi ett brev i handen som vi skulle lämna till hotelldirektören, som skulle se till att alla våra önskemål blev uppfyllda.
Vi flög med ett ryskt tvåmotorigt turboprop plan, som flög på låg höjd över öknen. Jag trodde jag sett värstingflygplanen, när jag rest med Aeroflot, men icke, detta var inte städat, äggskal, brödbitar, brödsmulor, kolapapper och annat otyg låg i drivor i mittgången. Gångmattan hade stora hål, nött och utsliten fransade sig mattan. Vid inflygningen till Hurghada blev vi passerade på nära håll av två Migplan som jagade varandra. Vid landning
kunde vi se tre Migplan som stod på nosen utanför den asfalterade landningsbanan. Det syntes tydliga spår i sanden att avkörningen nyligen hade hänt.
Vi checkade in och blev vänligt mottagna av hotelldirektören efter vi överlämnat brevet från turistministern. Första dagen gick åt att få kontakt med Ministry of War som hade ett kontor någon mil bort efter kusten. Vi blev körda dit i hotellets minibuss. Väl där blev det många timmar med ifyllande av uppgifter. Frågorna i formulären var många, Har ni besökt Israel någon gång? Har ni besökt andra länder? Har ni gjort militärtjänst och i så fall var? Hur länge gjorde ni militärtjänst? Menig eller befäl? Namn på föräldrar och födelsedatum? Så fortsatte det, listan blev lång! Vi hann tillbaka till hotellet precis innan de stängde matsalen. I sällskap med traktens katter, som satt omkring oss vid bordet, åt vi en bra och välsmakande middag. Service personalen bestod enbart av män, nubier, ett vackert folkslag, högresta med fint utmejslade drag.
Nästa dag var det dags att besiktiga båten som skulle ta oss till våra i förväg bestämda fiskeplatser. Från balkongen kunde vi se att någon fiskebåt inte låg förtöjd vid bryggan. Samtal med hotelldirektören, som meddelade att båten var beställd och borde komma snart. Den dagen kom ingen båt. Tonen mellan Kjell Christensen, en i gänget, och direktören blev mer ansträngd för varje timme som gick. Kjell hade ett förflutet som försäljningschef för Volvo i Kairo, på engelsmännens tid. Den dagen gick och två dagar till. Vi blev mer och mer stressade. Våra uppdragsgivare i Sverige förväntade sig naturligtvis resultat när vi kom hem. Hotelldirektören kom med den ena lögnen efter den andra. Vi ville ha kontakt med egyptiska ambassaden i Sverige och turistministern i Kairo. Telefon fanns endast i receptionen och samtal måste beställas. Första dagarna var berörda personer inte anträffbara. När vi fordrade att själva få ringa upp var telefonlinjen avbruten enl. hotelldirektören. Försök att få komma till Hurghada misslyckades. Hotellets bil var trasig, var beskedet. I slutet av veckan fick vi transport till byn. Med på resan var tre personer, en av dem hade vi sett tidigare stryka omkring på hotellet. Han var ofta i närheten av oss när vi åt lunch, middag och på kvällarna när vi satt i baren. Vi hade diskuterat varför han kom oss så nära. Vi hade olika teorier, allt från han var homo och sökte kontakt med utlänningar till att han ville köpa västerländsk valuta av oss, då landet hade valutarestriktioner. När vi kom tillbaka till hotellet, utan att ha fått tillgång till telefon. De hävdade att det var omöjligt att ringa från byn till Kairo eller till Sverige. Då rann sinnet på den annars så snälle och trevlige Kjell. Han tog tag i mannen under armarna och i skjortan, lyfte upp den lille och skakade honom och röt: ”Förstår du svenska din jävel?” Mannen svarade ja och berättade, efter Björn pressat honom, att han tillhörde Säkerhetstjänsten. De misstänkte att vi var agenter, utsända av Israel. Nu förstod vi att vi var illa ute som burit hand på en säkerhetspolis. Kjell som hade stor erfarenhet av livet i Egypten och kände till rädslan för att bli anklagad av en överordnad, om man som underordnad begått misstag. Kjell rusade in i receptionen, spelade uppjagad och förnärmad, skrek till hotelldirektören att omedelbart kontakta turistministern och ambassaden i Stockholm och berätta hur vi blivit behandlade, när vår uppgift i Hurghada var att undersöka marknaden för svensk turism. Nästa dag låg en båt med besättning vid bryggan och vi var välkomna ombord. När vi lastat all utrusning och skulle stiga ombord kom en beväpnad officer från Coast-Guards och begärde få kontrollera våra dokument. Han påstod att det saknades ett tillstånd som utfärdas av Dept. of Coast-Guards, Fisheries & Custom´s Guards. Vi fick låna en bil med chaufför från hotellet och uppsökte kontoret där de utfärdade det saknade tillståndet. Nästa morgon kom vi ut på havet, men kaptenen på båten nekade att köra till vårt förutbestämda fiskevatten. Efter mycket bråk gav han med sig och körde oss dit vi ville. Nu hade vi fyra dygn kvar av vår vistelse i Hurghada. Vi fiskade i 4-pass dygnet runt. Vi hade bra fiske, men vägen dit blev lång. Dessutom inträffade Ramadan under tiden, vilket gjorde de flesta arabgubbarna var vrånga, sura och omedgörliga. Under den mörka tiden på dygnet rökte besättningen cannabis och röken sattes i våra kläder och luktade fan.
Innan vi landade i Kairo hade ytterligare flera otäcka incidenter inträffat. Kriget mellan Egypten och Israel som utbröt några månader senare hade naturligtvis ett samband med vad vi råkade ut för. Jag återkommer vid senare tillfälle och skriver om avfärden från flygplatsen som bör vara unik i världen och troligen aldrig mer kommer att inträffa.
TV- PJÄSEN "SOLSIDAN"
TV-programmet ”Solsidan” hade drygt 2,5 miljoner tittare. Hustrun och jag bor i ett atriumhus i Saltsjöbaden, dock inte på Solsidan. Jag känner väl till Solsidan och fler av de bofasta, sedan lång tid tillbaka. Uppför de sig då som i filmen? Ja, jag tycker att författarna har hittat rätt i många scener. En liten tillbakablick på hur samhället utvecklades. I slutet av 1800-talet beslöt K. A. Wallenberg och Ernest Thiel bygga en järnväg till Saltsjöbaden. Oscar den II invigde 1893, Grand Hotel. Arkitekten Erik Josephson ritade Grand Hotel. Han inspirerades av det magnifika Grand Hotel i Monaco och man kan lätt se likheten. Många välbeställda Stockholmare uppförde stora villor i närheten av stationen och det är det området, som i dag kallas för Solsidan, eller rättare sagt, de som bor där hävdar att de bor på Solsidan. En slinga av järnvägen går till stationen ”Solsidan”, men dit är det flera kilometer. Många villor på Solsidan vid Grand Hotel är ärvda.
När de byggdes var byggherrarna ofta, grosshandlare, köpmän, affärsmän, flera kända konstnärer och arkitekter lät bygga gigantiska villor. En del brukades endast under sommaren och de var dåligt isolerade. Under första hälften av 1900-talet var lönekostnaderna för hjälp i hushållet försumbar för de välbärgade. De hade hembiträde, kokerska, chaufför och trädgårdsmästare som servade och underhöll hus och tomt. När det sedan blev generationsskifte och barnen övertog villan, hade lönekostnader och skatter stigit kraftigt. Det fanns inte pengar till att underhålla hus och tomt. Om man tittar bakom ”kulisserna” i dag, kan man se förfallet på många fastigheter. Det är nyrika, yngre människor som köpt de gamla villorna och renoverat dem för stora pengar. Det är inte ovanligt att det investeras 10 - 20 miljoner kronor på en renovering och tillbyggnad. Vi känner väl till de personerna som äger de fasjonabla villorna, då vi haft dem som stamgäster på vår restaurang. Det finns ett fåtal som har kommit med vänner och uppträtt, som man kan se i serien, men de har omgående blivit utestängda. Det har endast blivet engångsbesök. Det har hänt under åren, att de efter en tid ringt eller skrivit och bönat att få återkomma, vilket de fått om de lovat att uppföra sig anständigt. Dessa har senare visat sig vara de bästa gäster, men de har behövt en åthutning under skarpa former. Jag vet att det är ovanligt att en krögare avstänger gäster som lägger mängder av pengar på sitt besök, men jag avskyr brackighet och människor som spelar upp en överlägsen attityd. Jag var stenhård på den punkten. Vissa gäster från Solsidan kanske var knepiga, men jämfört med ”Överklassmaffian” från Dalarö var Solsidans gäster nybörjare i leken att spela översittare.
HANDBOLL ÄR EN SKITSPORT
SOS
VINTYCKARMAFFIAN HAR FLUMMAT TILL DET IGEN
Nu diskuteras om ett vin är blårött eller rödblått. Vilka bekymmer nördarna har! Det tycks hit och dit! Tyck att det smakar fylligt, strävt, sött, beskt, kryddigt, mustigt, blommigt o.s.v., men sluta med att tycka att ett vin smakar eller doftar jord, halm, ek, melass etc. Vad är det för information? Dumheter! Så är det där med champagnen. Detta ord är det mest missbrukade jag känner till. Jag hatar ordet champagnefrukost. Vem tusan har lanserat det ordet? Jag kan tänka mig att det suttit några fattiga knapadelsänkor på Öfre Östermalm och hittat på ordet för att drömma sig tillbaka till en svunnen tid då gubben levde och det fanns pengar till dylika utsvävningar. Nu sänds det program där det flitigt poängteras ”chaaampaagnefrukost”. Kalla det för frukost med mousserande vin, frukost med Sect eller frukost med Cava. Kalla det inte för något som det inte är. Förmodligen har brackigheten slagit till igen. Brackigheten har många ansikten. En vän till mig berättade följande historia – han mötte en skolkamrat på stan. De hade inte träffats på många år. De snackade om livet och min vän blev hembjuden till nästa kväll. Den gamla skolkamraten var känd för sin brackiga stil Han skulle bjuda på champagne och kaviar, sedan skulle de snacka om gamla tider. Min vän kom och blev bjuden på vitt vin som stått öppnat en längre tid och fiskbullar i hummersås. Han liksom jag gillar fiskbullar, vi kallar det för quineller, men det är samma rätt. Kvällen blev trevlig trots förvecklingen eller heter det förväxling av mat och dryck, sade min vän.
Hustrun nekar stryka min morgontidning
Är det på det viset så ringer jag till ”Rutavdragsbyrån” och frågar om strykning av morgontidningen innefattas av reglerna. Sagt och gjort, den första jag talade med kunde inte lämna något besked. Hon kopplade mig vidare till en herre med byråkratstämma. Han förstod inte vad jag menade, stryka tidningen, vad menas med det, frågade han? Jag frågade honom om han bott på ett förstklassigt hotell, när han var yngre? Vad är det med det, frågade han? Jag upplyste honom om att strykning av tidningen ingick i servicen på de förstklassiga hotellen. När jag reste runt i världen som ung affärsman, frågade jag alltid om de strök tidningen innan de sköt in den under dörren eller kom in med den på serveringsvagnen. Jag berättade och han lyssnade med intresse på mina utläggningar. Till sist frågade han vad det skulle vara bra för att stryka tidningen. Han kände tydligen inte till att trycksvärtan på morgontidningarna färgar av sig på fingrarna. Tar man sedan på en affärshandling, dokument eller liknande blir det fingeravtryck på handlingarna och det duger inte, mässade jag. Kan man inte tvätta sig då innan man tar i viktiga papper, sa han. Om man stryker tidningen behöver man inte tvätta sig, sa jag. Förstår, förstår, sa han, men jag kan säga att något Rutavdrag kan det inte bli för den tjänsten. Fast han sa det på byråkratspråk. Jag avslutade samtalet med att säga – jag får vänta tills lagen om ”Butlertjänsten” träder i kraft, så får han ta fram strykbräden och stryka min morgontidning.
OXFILÉ FRÅN DJUR I SVERIGE - ELLER BRASILIEN?
Det har hänt att vi köpt oxfilé hos Segers till hutlösa priser. Det är skamligt, av Segers att begära 550 – 699 kr/kg för oxfilé som inte håller den kvalité man kan begära. Vi har märkt en försämring av kvalitén på enstaka produkter. Till jul handlade vi för flera tusen kronor och kunde konstatera att syltan var smaklös och Vienerkorven hade de stoppat i något som inte skulle vara där. Det som skulle vara där fanns inte, som salt och kryddor. Kanske de fått okvalificerad personal i tillverkningen!? Den oxfilé från Brasilien som vi köpte hos Maxi Nacka, var det extrapris på, en dag. Riktpris 299:- sänkt till 149:- SEK, inte €. De facto var den av högsta kvalité, både till smak och också konsistens. Den var det närmaste man kan komma högsta kvalité på oxfilé, med undantag av kött från de omtalade korna från Kobe.
Jag har talat med turister som ätit Kobebiff, tror de, i Thailand och de kan inte nog berömma köttet. Vad de ätit, vet jag inte, men kött från Kobe var det inte. Det finns historier i mängder om korna i Kobe och jag har inte hört någon som låter vettig. Jag har inte träffat någon människa i Sverige som ätit kött från korna i Kobe. Min första oxfilé från de berömda djuren åt jag den 18 febr. 1979 på Hilton Tokyo Hotel, sedan dess har jag ätit köttet varje gång jag kommit till Japan. Jag kommer inte ihåg priserna, men om jag skulle betalt ur egen plånbok hade det åstadkommit stora hål i ”lädret”, som vi säger på Söder. Sedan flera år tillbaka reser jag inte på Japan, men minnena och smaken av oxfilé finns där.
TIGGAREN OCH HALLICKEN
Bränslebrist och isrosor
Jag sydde mig själv
Lyssnade i dag på P4. Programmet handlade om en man som skadat sig och fått ett skärsår i underbenet. Han åkte till akuten och visades in i ett behandlingsrum, där sköterskan plockade fram utensilier för att sy såret. Doktorn dröjde länge, varför mannen sydde ihop såret själv.
Följden blev att sjukhuset anmälde mannen för polisen.
Under mina tio år som åretruntboende på en ö i Stockholms ytterskärgård, var det en självklarhet att själv sy småskador. Jag var den enda fast boende på ön och vintertid var enda möjligheten att ta sig till fastlandet, var med egen båt eller hydrokopter. En dag i början av februari stod jag i båthuset och flådde en hare när jag slant och körde in kniven i vänster hands mjukdelar. Knivspetsen kom ut på ovansidan av handen. Jag hade köpt en välsorterad uppsättning av kirurgiska instrument, så jag själv kunde åtgärda enklare skador.
Nålar i olika storlekar låg förpackade i glasrör. Det var bara att tvätta rent såret, knäcka glasröret, där låg den böjda nålen med tråden applicerad. Sårskadan fanns på vänster hand, eftersom jag är högerhänt var det inga problem att sy, men att knyta var inte så lätt. Jag fick använda tänderna till hjälp för att hålla i tråden och med hjälp av högra handen gick det att knyta. Det blev fem stygn, inte så snygga men det var ett godkänt hantverk av en amatör, tyckte jag.
Majestätsbrott
Erbarmligt, skamligt, förfärligt, majestätsbrott anser jag. Hänga ut vår kung genom att skriva om roligheter han varit med om. Det kan vara mycket påfrestande att vara gift med en tyska, så han kanske behöver träffa andra kvinnor, som kan ge honom lite uppmuntran. Kommer han att abdikera, månntro? Om det skulle inträffa kommer Victoria att vara en god efterträdare!
Som god rojalist, hoppas jag att det ordnar sig till det bästa.
Vindstyrkor
Champagne; Snöstorm:
Snöstorm och Champagne är de mest missbrukade orden. Både i tal och också skrift. Vanligt är att en dryck med bubblor och en viss alkoholhalt får heta Champagne. Jag tror att de som använder ordet är medvetna om skillnaden, men vill glänsa, i vissa fall lura sina medmänniskor, gästerna. Än värre är att använda ordet storm eller snöstorm i tid och otid. Under min tid som yrkesfiskare och kapten på min charterbåt gällde det att hålla isär begreppen. På sjön kan felaktiga angivelser på vindstyrkor äventyra liv. När jag ändå ondgör mig över felaktiga benämningar vill jag tycka om uttrycket ”sekundmeter”: Korrekt är, ”meter per sekund” eller ”meter i sekunden”. Visserligen säger språkvetaren Bertil Molde att ”sekundmeter” kan användas. Nyhetsrapportörer på TV använder i regel ordet ”sekundmeter”. De borde veta den korrekta benämningen och använda den.
Alessandro Catenacci – jag visste inte att jag kände honom
Ett kvarter från mitt kontor öppnade en italienare en krog med namnet Caina som snart blev berömd för sin utsökta mat. Min ekonomichef, Peter Manchinu och jag besökte krogen en kväll och vi kunde konstatera att maten var välsmakande. Peter var född och uppväxt i Milano och servitören Sandro och hans pappa Enzo, som stod i köket kom från Rom. Två storstäder med en matkultur som tillhör en av Europas ledande. Peter och jag jobbade ofta över och det blev så att vi besökte Caina innan, eller efter jobbet på kvällen. Peter Manchinu och jag besökte mässan i Milano varje år och det föll sig naturligt att beställa bord på en bra krog efter mässans stängning. Han och hans kompisar i Milano tipsade om familjekrogar med utsökt mat. Samtalsämnet på Caina mellan Peter, servitören Sandro och pappan Enzo blev då ofta
matupplevelser på krogarna i Milano och italiensk kultur. Språket var italienska, vilket jag inte förstod mycket av. Jag sålde mitt företag på 80-talet och flyttade ut till vårt fiskehemman på Fiversätraö i Stockholms ytterskärgård. Peter Manchinu blev ekonomichef och året efter VD på fjällanläggningen Baggården i Messlingen, Härjedalen ägd av Bo Göransson, som också var ägare till Intrum Justitia. Det var en bra anställning för Peter, som var en friluftsmänniska. Det tråkiga i historien var att han tog med sig vår dotter Eva. Den nya ägaren till mitt gamla företag, miste både ekonomichefen Peter och hans medarbetare, vår dotter Eva.
Jag startade upp två företag i skärgården och under min tioåriga vistelse på ön jobbade min hustru Kerstin kvar på ekonomiavdelningen, hos ett byggnadsföretag i Stockholm. Kerstin har alltid varit svag för skaldjur med ben och hon upptäckte en krog på Nybrogatan, i närheten av Östermalmshallen som serverade ”Scampi Indiana” krogens namn var ”Capri”. Några veckor senare besökte vi krogen och på matsedeln stod ”Förälskade havskräftstjärtar” som vi beställde och de smakade ljuvligt. Bland personalen skymtade jag ett ansikte som jag kände igen, men kunde inte placera. På kockrocken var namnet ”Alessandro” broderat. Många år senare var jag på Operakällaren och sällskapet prisade den nya ägaren, Ales(sandro) Catenacci. Inte visste jag, att det var samma ”Sandro” eller ”Italienaren”, som vi kallade honom, som betjänat mig under flera år på restaurang Caina på Folkungagatan.
Lammfilén var tillagad i fiskaffären
Jag skrev i förra veckan att hustrun och jag skulle på middag, på Villa Adolfsberg.
Middagen var av högsta kvalité och måste redovisas för mina vänner.
Meny
Toast Skagen
Lammfilé med rosmarin, rödvinssås och rotfruktsgratäng
Ost, tre utvalda sorter
Rabarberpaj, med vaniljsås och citronsorbet
Det stora samtalsämnet, bland de 52 gästerna, var den utsökta maten. Jag måste tala med kocken, sa jag till hustrun och gick ut i köket, så snart middagen var avslutad. I köket stod det personal, som jag kände igen, från Gamla Stans Fiskaffär. Det visade sig att det var catering från nämnda affär. Kocken var Peter Falk från samma affär. Jag känner väl till Gamla Stans Fisk. Första gången jag besökte affären, tillsammans med min mor, var 1938. De var kända för sin stora och feta Islandssill. Jag rekommenderar nämnda affär. Det blir ett minne för livet att beskåda deras utbud. Jag vill inte jämföra dem med Lisas och Melanders, som också har hög kvalité, men värt en omväg. Adressen är Mälartorget 21, intill Munkbron. Affären öppnade 1907 och är Stockholms äldsta fiskaffär. Ägare Lasse Hagberg. Om ni besöker affären, fråga efter Robert (Johansson) och hälsa från mig.
Lammfilén var tillagad i fiskaffären
Jag skrev i förra veckan att hustrun och jag skulle på middag, på Villa Adolfsberg. Middagen var av högsta kvalité och måste redovisas för mina vänner.
Meny
Toast Skagen
Lammfilé med rosmarin, rödvinssås och rotfruktsgratäng
Ost, tre utvalda sorter
Rabarberpaj, med vaniljsås och citronsorbet
Det stora samtalsämnet, bland de 52 gästerna, var den utsökta maten. Jag måste tala med kocken, sa jag till hustrun och gick ut i köket, så snart middagen var avslutad. I köket stod det personal, som jag kände igen, från Gamla Stans Fiskaffär. Det visade sig att det var catering från nämnda affär. Kocken var Peter Falk från samma affär. Jag känner väl till Gamla Stans Fisk. Första gången jag besökte affären, tillsammans med min mor, var 1938. De var kända för sin stora och feta Islandssill. Jag rekommenderar nämnda affär. Det blir ett minne för livet att beskåda deras utbud. Jag vill inte jämföra dem med Lisas och Melanders, som också har hög kvalité, men värt en omväg. Adressen är Mälartorget 21, intill Munkbron. Affären öppnade 1907 och är Stockholms äldsta fiskaffär. Ägare Lasse Hagberg. Om ni besöker affären, fråga efter Robert (Johansson) och hälsa från mig
CORNELIS VREESWIJK SAKNADE OPERABAREN
- Hustrun och jag firade midsommarafton i slutet av 80-talet med Maj Sjövall, jazzsångerskan Nannie Porres med make, Cornelis Vreeswijk med sin senaste kärlek, Ulla från Köpenhamn och två till, vilkas namn jag glömt. Kvällen var ljummen och myggfri, maten utsökt, stämningen var god med sång och glam. Cornelis var inte i form, han och Ulla tjafsade, vilket resulterade i att Cornelis gick upp i huset och lade sig och kom inte tillbaka den kvällen. Övriga fortsatte till solen gick upp. Midsommardagen, på eftermiddagen, kom Cornelis till mig och frågade om jag kunde köra honom till Dalarö där han skulle ta en taxi till Operabaren. Jag talade om för honom att Operabaren var stängd på midsommardagen, så det var meningslöst att åka. Jag tog fram en flaska starkt och hustrun serverade något tilltugg. Han lugnade ner sig och vi talade om livet. Helt plötsligt frågade han mig om jag inte tyckte om hans musik. Jovisst, mycket, svarade jag. Varför frågar du, frågade jag. Han menade att jag aldrig sagt något om hans musik. Jag blev förvånad över vad han sa, för jag tillhörde inte hans närmaste vänkrets och vi träffades inte så ofta. Vad fan jobbar du med, frågade han. Jag berättade om mina agenturer i Asien. Vi talade om hur duktiga kineserna var, de som etablerat sig i andra länder. Jag berättade om hur en kinesisk affärsidkare börjar sin dag. – Oftast är de en hel familj som bor tillsammans, de närmaste släktingarna, svärsöner och svärdöttrar. De driver en liten rörelse, restaurang, tvätteri eller skrädderi. Det första de gör på morgonen är att tvätta sig och kamma sig, därefter sopar de golven i bostaden, sedan öppnar de sin butik. Först sedan de gjort dagens första affär, äter de frukost. De menar att de inte ha gjort sig förtjänt av att äta förrän de gjort dagens första affär. – Är det så, sa Cornelis? Det där skall jag skriva en visa om – Hur det gick med det, vet jag inte. Det gick inte att övertyga Cornelis om att Operabaren var stängd. Jag körde in honom och Ulla till Dalarö och när jag la till vid stora kajen i Dalarö, som var full av folk, tittade jag ut genom styrhyttens fönster och fick se Cornelis sovande på durken bland strömmingsfjäll och fiskredskap. Publiken på kajen uppskattade synen, vilket de högljutt gav uttryck för. Så småningom kom han upp på kajen och älgade iväg med Ulla mot taxin med sina typiska kliv. Denna händelse spelades upp i mitt huvud, när jag i förra veckan såg Jack Vreeswijk och Hans-Erik Dyvik Husby tala om den kommande filmen om Cornelis låtar. Sista gången jag träffade Cornelis var i augusti 1987, han hade lämnade stan och reste ut till skärgården för att slippa allt ståhej kring sin 50-årsdag. Han dog den 12 nov. samma år.
Harrods och Mall of America
Jag läser i dagens DN att Harrods, London fortfarande säljer levande djur, hundvalpar, kattungar, hamster och råttor. De har slutat att sälja elefanter och giraffer. Jag bryr mig inte. Någon elefant eller giraff har jag ingen användning för just nu i alla fall. De som besöker varuhuset och inte ägnar minst en timme åt matavdelningen, har inte på Harrods att göra. Jag minns en nyårsafton i London med hustrun och min vän sedan ungdomsåren Olle ”Vargen” Nygren med flickvän, som rest ner från Felixstowe, där han bor. Vi hade köpt biljetter till musicalen ”Me and my lady”. Efter föreställningen dukade vi upp på hotellrummet de delikatesser vi köpt på Harrods. Harrods har också flera restauranger, men de är ointressanta, med reservation för vad som hänt de senaste åren. Hustrun och jag har också besökt ”Mall of America” i Minneapolis som är Amerikas största varuhus med över 600 affärer, biograf med 14 salonger, fem berg och dalbanor inomhus, bröllopskapell, många restauranger. Mall är Nordamerikas största inomhuspark. Skoavdelningen, ”Nordstroms” är enorm, ett urval utan like. Mina fötter är inte som andras, höga och breda, som de flesta fabrikanter inte är intresserade av att tillverka skor till. Jag gick hem med fyra par av högsta kvalité.
Bombmannen i Sthlm kallades "lördagssabbotören"
Förbjud musik på arbetsplatsen!
Ove Törnqvist bor i Guds hus
Morgonprogrammet på SVT sände i dag en intervju med Ove Törnqvist. Ove har köpt fastigheten där jag gick i söndagsskola och fick min första kyss - efter gudstjänsten - av en två år äldre flicka. Hon var dotter till predikanten. Det 'syndades' mycket i den skolan.
"Jag längtar stenarna där barn jag lekt" diktade Heidenstam och det är så sant, så sant.
SD är smartare än V
Flumgubben Lars Ohly kallade sig kommunist under lång tid. Trycket från partiet blev
för högt och till slut använde han sig av det mildare ”vänsterpartist”. Hans politiska uppfattning är ju att Ryssland är och har varit drömlandet för mänskligheten. Stalin stod bakom morden på 15-20 miljoner människor. Jimmie Åkesson är smartare, inte talar han om sig själv som nazist. Hitler låg bakom morden på ca. 7 miljoner.
Sjömagasinet - Restaurangskolan
Blodpudding - Lungmos
Martin Ljung - Speedwayföraren
Martin var en diggare av speedway. Han sökte sig till spedwaybanor under sitt turnerande och ofta fick han låna en maskin. Det var en fröjd att se Martin sätta ut vänsterbenet och lägga upp en sladd. Hans längd gjorde att hans körstil såg komisk ut. Jag träffade Martin första gången i slutet av 50-talet. Min hustru och jag bodde då på Grafikvägen vid Gullmarsplan.
Vi bodde tre trappor och Martins kollega Oscar Rundqvist, bodde på två trappor. De spelade då tillsammans på Knäpp Upp revyn. Martin besökte Oscar regelbundet och eftersom jag kände Oscar blev jag presenterad för Martin som ”motocrossföraren”. Jag hade min verkstad i huset där jag mekade med tävlingshojen. När Martin och Oscar samtalade med sina tordönsstämmor (heter det så?) var det en upplevelse som jag aldrig glömmer.
På sommaren 1982 fick jag besök av Martin. Vi småpratade allmänt om livet Vi hade då inte träffats på flera år. Jag förstod så småningom att han hade ett ärende. Jag frågade vad jag kunde hjälpa honom med. Jag borde tala om att vi stod i vår utställningshall med ett fyrtiotal nya Honda mc av olika modeller. Jo, han funderade på att köpa en motorcykel. Han var över sextio år och skulle börja köra motorcykel i trafik. Jag tyckte att det inte var någon bra idé, vilket jag sade åt honom. Jag vill minnas att då bodde på Storgatan och han hade tillgång till ett utrymme på gården där han kunde ställa in maskinen. Jag sade åt honom att han skulle sova på saken och överväga om det var ett bra beslut att ge sig ut i trafiken när han inte tidigare hade någon vana vid landsvägskörning. Vid årsskiftet sålde jag mitt företag, som jag drivit i trettio år och har sedan dess inte träffat Martin. Jag har sett honom på håll i Östermalmshallen flera gånger sedan dess, men det har inte varit lämpligt att kontakta honom.
Jag har ytterligare ett starkt minne av Martin. Jag och hustrun var på Folkan när han spelade en svag och klen människa och avslutar dialogen med att slå en enhandsvolt med en tegelsten i den andra handen och säger ungefär – jag orkar inte ens göra det här –
Vila i frid käre Martin. Du har varit en glädjekälla för miljoner människor och flera generationer har njutit av ditt artisteri.
Björn Rosengren - Bilmekaniker - Minister
Björn Rosengren har varit litet av en Emil. Han har haft en hel del hyss för sig. I mitt tycke, ganska oförargliga, men för andra skämmiga och oförlåtliga. Han har charm och är en positiv sprallig kille som har lätt till skratt. Som fackföringsledare på TCO var han inte så påpassad i privatlivet av pressen, tills han uppmärksammades på en lokal, där en man i Björns ställning inte bör vistas. De flesta människor har ingen förståelse hur affärsmän och politiker roar sig när de kopplar av med likasinnade.
Björn började sitt yrkesliv som bilmekaniker hos Hans Osterman på Vanadisvägen. Han blev så småningom chef för reklamationsavdelningen, där han också blev fackligt ombud. Hans vidare karriär är väl känt. Besöket på lokalen Tabu blev intressant för media. Han var nu allmänt villebråd. Hans namn med foto förekom på löpsedlar och tidningarnas förstasidor.
Journalister sökte Björn för en kommentar, men ingen visste var han fanns, utom jag och några av hans förtrogna. Jag hade daglig personlig kontakt med honom och försåg honom med dags- och kvällstidningar. Trots vad som hänt, blev Björn landshövding och vald till ”årets norrbottning” två gånger, han blev också minister i Persson regering.
Jag ringde Björn en dag i början på 90-talet – jag bodde då i skärgården – jag hade sett hans segelbåt ute på fjärden. Jag hade bestämt att besöka min skärgårdskrog, som jag hade som vana att besöka på onsdagar. Jag frågade om han ville följa med, om jag hämtade honom där han förtöjt för natten. Jo, det ville han. När jag tankade min snabbåt kom Maj Sjövall och frågade om jag skulle i land. Jag förklarade att jag skulle på krogen och erbjöd henne följa med, vilket hon gärna ville. Vi hämtade upp Björn och for till krogen där vi hade en trivsam kväll under skratt och glam. Nästa gång jag träffade Björn, tackade han för senast och frågade vem den trevliga och begåvade damen var som var med på krogen. Jag hade bara presenterat henne med förnamnet, vilket var oartigt gjort av mig. När jag berättade att det var Maj Sjövall blev han tyst och kommenterade syrligt min oartighet, med all rätt.
Bengt Sändh sjöng så kärringarna rodnade
Hustrun misstänkt - Tjuvbågen larmade
Lasse Berghagen och Hondan
Hankrabba och procenträkning
Har ni provat att äta hankrabba Den har en beskare smak, men många smaksensationer. Prova om ni kan få tag i någon. Kanske fiskhandlaren i Körkan har någon. Det kan slinka med någon av misstag i en leverans. En vän till oss, Erik Martin Eriksson, som hade fiskaffären "Bakom flötet" på Blekingestreet importerade hankrabbor från Norge. Han betalade 1 kr/st och sålde dem för 12 kr/st. På dom 12% byggde han upp en förmögenhet. Ni har väl hört historien om eleven som mötte sin tidigare mattelärare. Va, sa läraren, åker du RR. Vad jobbar du med, frågade läraren. Jag är affärsman, men du hade ju C i matte osv. Han kunde inte räkna procent, men han visste hur mycket han skulle lägga på varan för att bli rik.
Krogen Bro Hof Lux
Botoxmonster
Lungmos - Pölsa
av Len Skoglund kl. den 12 augusti 2010 kl. 16:33
Troligen är det inte någon, som har smakat maträtten ”Pölsa” som skriver och tycker. "Lungmos" är en maträtt som numera benämns "Pölsa". Torgny Lindgrens bok "Pölsan" är en juve,l hur man lagar lungmos. Förra året fick jag se en annons i DN att restaurang "Leijontornet" serverade "Lungmos med rödbetor." Så annonserades det. Jag tog en taxi från Saltsjöbaden till Lilla Nygatan för att hinna i innan lunchen var över. Jag fick ett fönsterbord och beställde Lungmos. Svaret blev, att denna utsökta maträtt endast serverades i fina matsalen på kvällen. Jag blev bestört. Mitt belöningscentrum i hjärnan var inställd på Lungmos med rödbetor. Gaffeln upp för denna krog, med en stjärna i Gidden, som serverar Lungmos, även om det bara finns på kvällsmatsedeln.
