biglen

Hustrun och jag träffade Alice Babs på vår promenad längs stranden på Solsidan, i början på veckan. Vi talade om Spanien och våra gemensamma upplevelser på Solkusten. När vi kom till Nueva Andalucia i början på 80-talet var Alice kyrkvärd i kyrkan vid Campana. Då fanns en stark gemenskap bland svenskarna. Alla kände alla och vi pratade om de resor som prästen Bosse Wallin arrangerade och hans hustru, skönsjungande Karin. Min hustru och jag besökte Söllerön för några år sedan, där Bosse var kyrkoherde. Efter högmässan blev vi hembjudna till dem på mat. De har ett mycket vackert hem på Sollerön. Numera tjänstgör Bosse som ”fjällpräst” i Sälen. Alice och vi  tyckte att det är trevligt att tala om gamla minnen, åtminstone de ljusa konstaterade vi, då vi skildes. Alice bor centralt på Solsidan och var på väg för att äta lunch. Jag hade en tid hos sjukgymnasten för att försöka rehabilitera min lekamen, efter att ha skadat mig i ungdomen i motocross och biltävlingar. Varningar från erfarna människor att de skador man får när man är ung, visar sig när man blir äldre trodde jag inte på. Det kanske drabbar andra, men inte mig, var jag övertygad om.

Jag anser att det var rätt beslut att utvisa de tiggare, 26 personer, flertalet romer, som var utplacerade på folktäta platser i Stockholm. Det är väl ingen klok person som tror att de på egen bekostnad rest till Sverige för att tigga. Bakom ligger ett nätverk av kriminella personer som tar hand om merparten, vad tiggaren fått i sin pappmugg av godtrogna personer.

Nedanstående inlägg skrev jag 10 dec. 2010

Tiggaren och hallicken

Jag var inne i sta´n igår och såg vid två tillfällen män, troligen av utländsk härkomst, som tiggde i tunnelbanan. En av dem stod på knä på gatan vid ingången till stationen. Jag studerade honom under en längre tid och kunde konstatera att folk var givmilda, mest kvinnor gav en slant i pappmuggen som han sträckte fram. Jag stod länge och studerade honom på avstånd. Det var kallt och jag började frysa och funderade på att ge upp, men min livserfarenhet sa mig att mannen hade en hallick som tog hand om slantarna och jag ville övertyga mig själv om att jag hade rätt. Jag var på väg att ge upp, när en välklädd man i medelåldern kom fram och pratade med honom. Jag trodde först att det var ännu en givmild person som ville skänka en slant till den frysande, som var illa klädd i en tunn överrock, stående på knä med en dubbelvikt tidning som skydd mot markkylan. Plötsligt tog den välklädde fram en plastpåse och började gräva i tiggarens ena ficka, fick upp en näve slantar som han stoppade ner i plastpåsen. Samma procedur upprepades i andra fickan på överrocken, sedan sökte han med händerna runt kroppen. Den välklädde växlade några ord med tiggaren och sedan försvann han runt hörnet. Jag frös och skyndade mig in i tunnelbanan där det var betydligt varmare än blåshålet vid Kornhamnstorg. Förmodligen hade hallicken bekostat resan från något land på Balkan och nu skulle tiggaren betala för den.

Tre olika namn på denna gourmeträtt. En smakupplevelse utan like.

Denna rätt skall endast serveras till personer som har erfarenhet av gastronomiska

upplevelser och har smaklökarna i behåll.

I Sverige serveras ofta rödbetor till.