biglen

Min vän Erik Eriksson och jag satt på Utö Värdshus, en julidag för femtio år sedan. Vi hade ätit en välsmakande lunch och druckit vad man bör till olika sillinläggningar. När vi gick nedför backen till hamnen, där jag förtöjt min Forslundsbåt med en V8 under motorluckorna, hörde vi musik spelas från en båt. Det var Radio Nord som sände musik blandat med reklam.

Minns ni reklamslogan ”Mamma det höll”, när en trave Duralex tallrikar föll i golvet. Min vän, Frank Hollingworth var importör av Duralex och hade verkligen fått till en reklamslogan som slog. Nu slog det oss, varför inte besöka vår gemensamma vän, Johnny Jonsson som var befälhavare på, MS Bon Jour, varifrån Radio Nord sände sina program. Vi visste inte positionen för fartyget, men vi hade en radio som hjälpmedel. Vi fyllde på bränsletankarna innan vi lämnade Utö och med radion på navigationsbordet var det bara att gasa. Hade vi en stark signal från radion var vi på rätt kurs. Om Evert Taubes ”Vals på Mysingen” hördes svagare var vi ur kurs. Med vår fart tog det inte så lång tid innan vi kunde se radiomasterna på fartyget. De stod inte med kulsprutepistoler vid relingen, när vi närmade oss fartyget, men tillhyggen fanns inom räckhåll, berättade de senare. Vår vän, sjökapten Johnny Jonsson välkomnade oss ombord och visade oss runt, berättade om de svårigheter det var att sända från ett fartyg. Dåligt väder klarade de, men vid två tillfällen under de åren de sände blev det stora problem. Vid svår storm draggade fartyget trots speciella konstruktioner för att få fartyget ligga på plats. Allt material för sändning producerades i land, kontoret fanns på Kammakargatan i Stockholm. En gemensam vän till oss jobbade där, Ebbe Jularbo sammanställde och valde program. Varje dag, om vädret tillät, flögs sändningsmateriel ut. De släppte det med fallskärm.  Vännerna sjökaptenen Johnny Jonsson, Ebbe Jularbo, sjökaptenen Erik Eriksson bodde grannar på Gullmarsplan. Jag bodde om hörnet, Grafikvägen 16, där också Oscar Rundqvist bodde, mannen med basrösten.

Efter visning och förplägnad beredde vi oss för hemfärd. Vi fick tillgång till fartygets sjökort för att lägga ut kursen till vår hemmahamn, som var Fiversätraö, som ligger utanför Ornö i Stockholms ytterskärgård.

Jag var i god tid på plats och slog mig ned i baren och beställde en stor stark och en till. Efter den första signalerade hjärnan att jag behövde ytterligare stimulans för att utveckla de nostalgiska tankar som böljade fram och tillbaka i huvudet. Den stress som jag ådragit mig på ditresan var som bortblåst. Tankarna gick till mitt föregående besök på den anrika krogen. Jag räknade och fann att det var 63 år sedan jag var här senast. Sextiotre år sedan! Kan detta vara möjligt? Jag måste tala om det för någon och närmaste person var den kvinnliga bartendern som fick höra min historia. – Jag var här för 63 år sedan  med en kamrat, i samma ålder som jag, 18 år. Vi delade på en flaska vitt vin, ”Villa Franca” som var det billigaste på listan. Vi blev allt som man blir, i den åldern, efter att ha smakat på dylika drycker. Stor, stark, vacker, rik, modig och nöjeslysten. Vi betalade notan, tog färjan till Djurgården, Thore Ehrlings orkester spelade på Skansen. Vi löste dansbiljetter, orkestern spelade en foxtrot, det var den enda dans jag kunde och …

Någon klappade mig på axeln, jag vaknade upp ur min nostalgidröm, vände mig om och där stod Björn Rapp. En av de elva herrar som samlades för att avnjuta god mat, dricka sprit och förtala makthavare. Naturligtvis ville alla kolla alla, för att se om någon senilitet fått fäste hos vännerna. Vänner, som jag haft förmånen och glädjen att få träffa under många år. Vi är ett tjugotal, företrädesvis, egna företagare, musiker, reklammän, kommunalpolitiker,  ljudspecialist, men även akademiska yrken som läkare, advokat och doktor i kärnfysik. Jag är den äldsta, nu levande herren i gänget fyllda, 81 år. Mina yrken och annat inkomstbringande har jag dokumenterat i Facebook, men vill här nämna leg. tandtekniker, krögare, importör. Företagare i Spanien.

Tio herrar beställde ”Wienerschnitzel”, jag vill kalla den för original, ”utbankad” kalv, så den tänkte hela den stora tallriken, schnitzeln var garnerad med en citronskiva, kapris, en rejäl portion ärtor och stekt potatis. – Under mina resor i Tyskland på femtio- och sextiotalen åt jag regelbundet Vienerschnitzel. Kvalitén var av högsta klass och man skall kanske inte begära att få något liknande i Sverige i dag. Schnitzeln serverades undantagslöst på en linneservett, som sög upp oljan efter friteringen. – Med kaffe och apfelstrudel avslutades middagen och det var dags för mig att åka hem till hustrun och visa upp mig.