biglen

Jag reste med Olof Johansson, journalist från Göteborg. Jag medverkade i ett team som reste  världen runt och undersökte lämpliga platser för fiske av tuna, malin, svärdfisk, waho, tarpun, guldmakrill och ett tiotal andra intressanta fiskar. Olof skulle göra ett reportage för tidningen Fiskejournalen om fisket i Röda havet. Han hade blivit informerad om bra fiske av sina engelska kollegor som hade varit där året före och gjort fina fångster. Jag och mina vänner samlades i Kairo. Vi hade bokat platser på ett flyg som avgick två dagar senare till Hurghada. Men först skulle vi träffa turistministern som vi hade ett inbokat möte med. Vi lämnade fram introduktionsbrevet från egyptiska ambassaden i Stockholm. Vi blev väl mottagna av ministern som ville veta närmare om vår lilla expedition på 14 dagar. Han var ytterst vänlig, bjöd på mint the. Han frågade om vi trodde att svenska turister var intresserade av resor till Hurghada och det trodde vi naturligtvis. Några svenska turistresor gick inte dit på den tiden. Det var endast den stora tyska resebyrån Neckermann som hade avtal med hotellet. Det fanns endast ett hotell som låg vid stranden med stora bryggor, som var sammanbyggda med hotellet. När vi lämnade ministern hade vi ett brev i handen som vi skulle lämna till hotelldirektören, som skulle se till att alla våra önskemål blev uppfyllda.

Vi flög med ett ryskt tvåmotorigt turboprop plan, som flög på låg höjd över öknen. Jag trodde jag sett värstingflygplanen, när jag rest med Aeroflot, men icke, detta var inte städat, äggskal, brödbitar, brödsmulor, kolapapper och annat otyg låg i drivor i mittgången. Gångmattan hade stora hål, nött och utsliten fransade sig mattan. Vid inflygningen till Hurghada blev vi passerade på nära håll av två Migplan som jagade varandra. Vid landning

kunde vi se tre Migplan som stod på nosen utanför den asfalterade landningsbanan. Det syntes tydliga spår i sanden att avkörningen nyligen hade hänt.

Vi checkade in och blev vänligt mottagna av hotelldirektören efter vi överlämnat brevet från turistministern. Första dagen gick åt att få kontakt med Ministry of  War som hade ett kontor någon mil bort efter kusten. Vi blev körda dit i hotellets minibuss.  Väl där blev det många timmar med ifyllande av uppgifter. Frågorna i formulären var många, Har ni besökt Israel någon gång? Har ni besökt andra länder? Har ni gjort militärtjänst och i så fall var? Hur länge gjorde ni militärtjänst? Menig eller befäl? Namn på föräldrar och födelsedatum? Så fortsatte det, listan blev lång!  Vi hann tillbaka till hotellet precis innan de stängde matsalen. I sällskap med traktens katter, som satt omkring oss vid bordet, åt vi en bra och välsmakande middag. Service personalen bestod enbart av män, nubier, ett vackert folkslag, högresta med fint utmejslade drag.

Nästa dag var det dags att besiktiga båten som skulle ta oss till våra i förväg bestämda fiskeplatser. Från balkongen kunde vi se att någon fiskebåt inte låg förtöjd vid bryggan. Samtal med hotelldirektören, som meddelade att båten var beställd och borde komma snart. Den dagen kom ingen båt. Tonen mellan Kjell Christensen, en i  gänget, och direktören blev mer ansträngd för varje timme som gick. Kjell hade ett förflutet som försäljningschef för Volvo i Kairo, på engelsmännens tid. Den dagen gick och två dagar till. Vi blev mer och mer stressade. Våra uppdragsgivare i Sverige förväntade sig naturligtvis resultat när vi kom hem. Hotelldirektören kom med den ena lögnen efter den andra. Vi ville ha kontakt med egyptiska ambassaden i Sverige och turistministern i Kairo. Telefon fanns endast i receptionen och samtal måste beställas. Första dagarna var berörda personer inte anträffbara. När vi fordrade att själva få ringa upp var telefonlinjen avbruten enl. hotelldirektören. Försök att få komma till Hurghada misslyckades. Hotellets bil var trasig, var beskedet. I slutet av veckan fick vi transport till byn. Med på resan var tre personer, en av dem hade vi sett tidigare stryka omkring på hotellet. Han var ofta i närheten av oss när vi åt lunch, middag och på kvällarna när vi satt i baren. Vi hade diskuterat varför han kom oss så nära. Vi hade olika teorier, allt från han var homo och sökte kontakt med utlänningar till att han ville köpa västerländsk valuta av oss, då landet hade valutarestriktioner. När vi kom tillbaka till hotellet, utan att ha fått tillgång till telefon. De hävdade att det var omöjligt att ringa från byn till Kairo eller till Sverige. Då rann sinnet på den annars så snälle och trevlige Kjell. Han tog tag i mannen under armarna och i skjortan, lyfte upp den lille och skakade honom och röt: ”Förstår du svenska din jävel?” Mannen svarade ja och berättade, efter Björn pressat honom, att han tillhörde Säkerhetstjänsten. De misstänkte att vi var agenter, utsända av Israel. Nu förstod vi att vi var illa ute som burit hand på en säkerhetspolis. Kjell som hade stor erfarenhet av livet i Egypten och kände till rädslan för att bli anklagad av en överordnad, om man som underordnad begått misstag. Kjell rusade in i receptionen, spelade uppjagad och förnärmad, skrek till hotelldirektören att omedelbart kontakta turistministern och ambassaden i Stockholm och berätta hur vi blivit behandlade, när vår uppgift i Hurghada var att undersöka marknaden för svensk turism. Nästa dag låg en båt med besättning vid bryggan och vi var välkomna ombord. När vi lastat all utrusning och skulle stiga ombord kom en beväpnad officer från Coast-Guards och begärde få kontrollera våra dokument. Han påstod att det saknades ett tillstånd som utfärdas av Dept. of  Coast-Guards, Fisheries & Custom´s  Guards. Vi fick låna en bil med chaufför från hotellet och uppsökte kontoret där de utfärdade det saknade tillståndet. Nästa morgon kom vi ut på havet, men kaptenen på båten nekade att köra till vårt förutbestämda fiskevatten. Efter mycket bråk gav han med sig och körde oss dit vi ville. Nu hade vi fyra dygn kvar av vår vistelse i Hurghada. Vi fiskade i 4-pass dygnet runt. Vi hade bra fiske, men vägen dit blev lång. Dessutom inträffade Ramadan under tiden, vilket gjorde de flesta arabgubbarna var vrånga, sura och omedgörliga. Under den mörka tiden på dygnet rökte besättningen cannabis och röken sattes i våra kläder och luktade fan.

Innan vi landade i Kairo hade ytterligare flera otäcka incidenter inträffat. Kriget mellan Egypten och Israel som utbröt några månader senare hade naturligtvis ett samband med vad vi råkade ut för. Jag återkommer vid senare tillfälle och skriver om avfärden från flygplatsen som bör vara unik i världen och troligen aldrig mer kommer att inträffa.

TV-programmet ”Solsidan” hade drygt 2,5 miljoner tittare. Hustrun och jag bor i ett atriumhus i Saltsjöbaden, dock inte på Solsidan. Jag känner väl till Solsidan och fler av de bofasta, sedan lång tid tillbaka. Uppför de sig då som i filmen? Ja, jag tycker att författarna har hittat rätt i många scener. En liten tillbakablick på hur samhället utvecklades. I slutet av 1800-talet beslöt K. A. Wallenberg och Ernest Thiel bygga en järnväg till Saltsjöbaden. Oscar den II invigde 1893, Grand Hotel. Arkitekten Erik Josephson ritade Grand Hotel. Han inspirerades av det magnifika Grand Hotel i Monaco och man kan lätt se likheten. Många välbeställda Stockholmare uppförde stora villor i närheten av stationen och det är det området, som i dag kallas för Solsidan, eller rättare sagt, de som bor där hävdar att de bor på Solsidan. En slinga av järnvägen går till stationen ”Solsidan”, men dit är det flera kilometer. Många villor på Solsidan vid Grand Hotel är ärvda.

När de byggdes var byggherrarna ofta, grosshandlare, köpmän, affärsmän, flera kända konstnärer och arkitekter lät bygga gigantiska villor. En del brukades endast under sommaren och de var dåligt isolerade. Under första hälften av 1900-talet var lönekostnaderna för hjälp i hushållet försumbar för de välbärgade. De hade hembiträde, kokerska, chaufför och trädgårdsmästare som servade och underhöll hus och tomt. När det sedan blev generationsskifte och barnen övertog villan, hade lönekostnader och skatter stigit kraftigt. Det fanns inte pengar till att underhålla hus och tomt. Om man tittar bakom ”kulisserna” i dag, kan man se förfallet på många fastigheter. Det är nyrika, yngre människor som köpt de gamla villorna och renoverat dem för stora pengar. Det är inte ovanligt att det investeras 10 - 20 miljoner kronor på en renovering och tillbyggnad. Vi känner väl till de personerna som äger de fasjonabla villorna, då vi haft dem som stamgäster på vår restaurang. Det finns ett fåtal som har kommit med vänner och uppträtt, som man kan se i serien, men de har omgående blivit utestängda. Det har endast blivet engångsbesök. Det har hänt under åren, att de efter en tid ringt eller skrivit och bönat att få återkomma, vilket de fått om de lovat att uppföra sig anständigt. Dessa har senare visat sig vara de bästa gäster, men de har behövt en åthutning under skarpa former. Jag vet att det är ovanligt att en krögare avstänger gäster som lägger mängder av pengar på sitt besök, men jag avskyr brackighet och människor som spelar upp en överlägsen attityd. Jag var stenhård på den punkten. Vissa gäster från Solsidan kanske var knepiga, men jämfört med ”Överklassmaffian” från Dalarö var Solsidans gäster nybörjare i leken att spela översittare.

Det har hänt att vi köpt oxfilé hos Segers till hutlösa priser. Det är skamligt, av Segers att begära 550 – 699 kr/kg för oxfilé som inte håller den kvalité man kan begära. Vi har märkt en försämring av kvalitén på enstaka produkter. Till jul handlade vi för flera tusen kronor och kunde konstatera att syltan var smaklös och Vienerkorven hade de stoppat i något som inte skulle vara där. Det som skulle vara där fanns inte, som salt och kryddor. Kanske de fått okvalificerad personal i tillverkningen!? Den oxfilé från Brasilien som vi köpte hos Maxi Nacka, var det extrapris på, en dag. Riktpris 299:- sänkt till 149:- SEK, inte €.  De facto var den av högsta kvalité, både till smak och också konsistens. Den var det närmaste man kan komma högsta kvalité på oxfilé, med undantag av kött från de omtalade korna från Kobe.

Jag har talat med turister som ätit Kobebiff, tror de, i Thailand och de kan inte nog berömma köttet. Vad de ätit, vet jag inte, men kött från Kobe var det inte. Det finns historier i mängder om korna i Kobe och jag har inte hört någon som låter vettig. Jag har inte träffat någon människa i Sverige som ätit kött från korna i Kobe. Min första oxfilé från de berömda djuren åt jag den 18 febr. 1979 på Hilton Tokyo Hotel, sedan dess har jag ätit köttet varje gång jag kommit till Japan. Jag kommer inte ihåg priserna, men om jag skulle betalt ur egen plånbok hade det åstadkommit stora hål i ”lädret”, som vi säger på Söder. Sedan flera år tillbaka reser jag inte på Japan, men minnena och smaken av oxfilé finns där.

Lyssnade i dag på P4. Programmet handlade om en man som skadat sig och fått ett skärsår i underbenet. Han åkte till akuten och visades in i ett behandlingsrum, där sköterskan plockade fram utensilier för att sy såret. Doktorn dröjde länge, varför mannen sydde ihop såret själv.

Följden blev att sjukhuset anmälde mannen för polisen.

Under mina tio år som åretruntboende på en ö i Stockholms ytterskärgård, var det en självklarhet att själv sy småskador. Jag var den enda fast boende på ön och vintertid var enda möjligheten att ta sig till fastlandet, var med egen båt eller hydrokopter. En dag i början av februari stod jag i båthuset och flådde en hare när jag slant och körde in kniven i vänster hands mjukdelar. Knivspetsen kom ut på ovansidan av handen. Jag hade köpt en välsorterad uppsättning av kirurgiska instrument, så jag själv kunde åtgärda enklare skador.

Nålar i olika storlekar låg förpackade i glasrör. Det var bara att tvätta rent såret, knäcka glasröret, där låg den böjda nålen med tråden applicerad. Sårskadan fanns på vänster hand, eftersom jag är högerhänt var det inga problem att sy, men att knyta var inte så lätt. Jag fick använda tänderna till hjälp för att hålla i tråden och med hjälp av högra handen gick det att knyta. Det blev fem stygn, inte så snygga men det var ett godkänt hantverk av en amatör, tyckte jag.

Erbarmligt, skamligt, förfärligt, majestätsbrott anser jag. Hänga ut vår kung genom att skriva om roligheter han varit med om. Det kan vara mycket påfrestande att vara gift med en tyska, så han kanske behöver träffa andra kvinnor, som kan ge honom lite uppmuntran. Kommer han att abdikera, månntro? Om det skulle inträffa kommer Victoria att vara en god efterträdare!

Som god rojalist, hoppas jag att det ordnar sig till det bästa.