Alessandro Catenacci – jag visste inte att jag kände honom
Ett kvarter från mitt kontor öppnade en italienare en krog med namnet Caina som snart blev berömd för sin utsökta mat. Min ekonomichef, Peter Manchinu och jag besökte krogen en kväll och vi kunde konstatera att maten var välsmakande. Peter var född och uppväxt i Milano och servitören Sandro och hans pappa Enzo, som stod i köket kom från Rom. Två storstäder med en matkultur som tillhör en av Europas ledande. Peter och jag jobbade ofta över och det blev så att vi besökte Caina innan, eller efter jobbet på kvällen. Peter Manchinu och jag besökte mässan i Milano varje år och det föll sig naturligt att beställa bord på en bra krog efter mässans stängning. Han och hans kompisar i Milano tipsade om familjekrogar med utsökt mat. Samtalsämnet på Caina mellan Peter, servitören Sandro och pappan Enzo blev då ofta
matupplevelser på krogarna i Milano och italiensk kultur. Språket var italienska, vilket jag inte förstod mycket av. Jag sålde mitt företag på 80-talet och flyttade ut till vårt fiskehemman på Fiversätraö i Stockholms ytterskärgård. Peter Manchinu blev ekonomichef och året efter VD på fjällanläggningen Baggården i Messlingen, Härjedalen ägd av Bo Göransson, som också var ägare till Intrum Justitia. Det var en bra anställning för Peter, som var en friluftsmänniska. Det tråkiga i historien var att han tog med sig vår dotter Eva. Den nya ägaren till mitt gamla företag, miste både ekonomichefen Peter och hans medarbetare, vår dotter Eva.
Jag startade upp två företag i skärgården och under min tioåriga vistelse på ön jobbade min hustru Kerstin kvar på ekonomiavdelningen, hos ett byggnadsföretag i Stockholm. Kerstin har alltid varit svag för skaldjur med ben och hon upptäckte en krog på Nybrogatan, i närheten av Östermalmshallen som serverade ”Scampi Indiana” krogens namn var ”Capri”. Några veckor senare besökte vi krogen och på matsedeln stod ”Förälskade havskräftstjärtar” som vi beställde och de smakade ljuvligt. Bland personalen skymtade jag ett ansikte som jag kände igen, men kunde inte placera. På kockrocken var namnet ”Alessandro” broderat. Många år senare var jag på Operakällaren och sällskapet prisade den nya ägaren, Ales(sandro) Catenacci. Inte visste jag, att det var samma ”Sandro” eller ”Italienaren”, som vi kallade honom, som betjänat mig under flera år på restaurang Caina på Folkungagatan.
