Björn Rosengren - Bilmekaniker - Minister
Björn Rosengren har varit litet av en Emil. Han har haft en hel del hyss för sig. I mitt tycke, ganska oförargliga, men för andra skämmiga och oförlåtliga. Han har charm och är en positiv sprallig kille som har lätt till skratt. Som fackföringsledare på TCO var han inte så påpassad i privatlivet av pressen, tills han uppmärksammades på en lokal, där en man i Björns ställning inte bör vistas. De flesta människor har ingen förståelse hur affärsmän och politiker roar sig när de kopplar av med likasinnade.
Björn började sitt yrkesliv som bilmekaniker hos Hans Osterman på Vanadisvägen. Han blev så småningom chef för reklamationsavdelningen, där han också blev fackligt ombud. Hans vidare karriär är väl känt. Besöket på lokalen Tabu blev intressant för media. Han var nu allmänt villebråd. Hans namn med foto förekom på löpsedlar och tidningarnas förstasidor.
Journalister sökte Björn för en kommentar, men ingen visste var han fanns, utom jag och några av hans förtrogna. Jag hade daglig personlig kontakt med honom och försåg honom med dags- och kvällstidningar. Trots vad som hänt, blev Björn landshövding och vald till ”årets norrbottning” två gånger, han blev också minister i Persson regering.
Jag ringde Björn en dag i början på 90-talet – jag bodde då i skärgården – jag hade sett hans segelbåt ute på fjärden. Jag hade bestämt att besöka min skärgårdskrog, som jag hade som vana att besöka på onsdagar. Jag frågade om han ville följa med, om jag hämtade honom där han förtöjt för natten. Jo, det ville han. När jag tankade min snabbåt kom Maj Sjövall och frågade om jag skulle i land. Jag förklarade att jag skulle på krogen och erbjöd henne följa med, vilket hon gärna ville. Vi hämtade upp Björn och for till krogen där vi hade en trivsam kväll under skratt och glam. Nästa gång jag träffade Björn, tackade han för senast och frågade vem den trevliga och begåvade damen var som var med på krogen. Jag hade bara presenterat henne med förnamnet, vilket var oartigt gjort av mig. När jag berättade att det var Maj Sjövall blev han tyst och kommenterade syrligt min oartighet, med all rätt.
