HATAR MUSIK
Jag har trott att jag är den enda människa i det här landet som inte tycker om musik.
Föregående vecka intervjuade Lotta Bromé, journalisten Åsa Moberg och hon berättade att hon hatar musik. Jag klarar att lyssna till operetter, musikaler och visor. Jag till och med njuter av valda musikstycken. Jag har njutit av operetter och musikaler hemmavid i Finland, England och USA. I Spanien, Sevilla har jag sett en operaföreställning, men det var sista gången. Jag plågades något oerhört. Oväsendet påverkade min hjärna så jag mådde dåligt. Aldrig mer kommer jag att vara artig och följa med på en operaföreställning. När jag var barn var jag med mina föräldrar på Stockholmsoperan och såg ”Lilla Petters resa till månen”. Föräldrarna har senare berättat att jag började bråka under föreställningen och ville gå därifrån. Tydligen förstod jag redan i unga år att musik kan jämföras med oväsen. Jag håller med den man som intervjuades av en känd radioröst i slutet på 40-talet. Radiosändningen ägde rum på midsommarafton från Leksand. Reporten frågade en äldre manlig ortsbo vad han tyckte om folkmusiken från hembygden. Mannen svarade ”musik de ä fult dä”. Hustrun och jag är sällan osams, men när hon väljer skvalmusik, pop, eller vad det heter då brister mitt annars så lugna humör och jag drabbas av en ilska över dessa personer som nedlåter sig att sjunga detta skräp. Sjunga är fel uttryckt, de skriker, vrålar, mumlar, faller in i gutturala läten, använder könsord, nedvärderar kvinnan. De borde polisanmälas för störande av ordning! Naturligtvis har producenten det största ansvaret för sändningen. Förr dödskallemärktes liknande skivor. Var finns moralen?
