biglen

Jag reste med Olof Johansson, journalist från Göteborg. Jag medverkade i ett team som reste  världen runt och undersökte lämpliga platser för fiske av tuna, malin, svärdfisk, waho, tarpun, guldmakrill och ett tiotal andra intressanta fiskar. Olof skulle göra ett reportage för tidningen Fiskejournalen om fisket i Röda havet. Han hade blivit informerad om bra fiske av sina engelska kollegor som hade varit där året före och gjort fina fångster. Jag och mina vänner samlades i Kairo. Vi hade bokat platser på ett flyg som avgick två dagar senare till Hurghada. Men först skulle vi träffa turistministern som vi hade ett inbokat möte med. Vi lämnade fram introduktionsbrevet från egyptiska ambassaden i Stockholm. Vi blev väl mottagna av ministern som ville veta närmare om vår lilla expedition på 14 dagar. Han var ytterst vänlig, bjöd på mint the. Han frågade om vi trodde att svenska turister var intresserade av resor till Hurghada och det trodde vi naturligtvis. Några svenska turistresor gick inte dit på den tiden. Det var endast den stora tyska resebyrån Neckermann som hade avtal med hotellet. Det fanns endast ett hotell som låg vid stranden med stora bryggor, som var sammanbyggda med hotellet. När vi lämnade ministern hade vi ett brev i handen som vi skulle lämna till hotelldirektören, som skulle se till att alla våra önskemål blev uppfyllda.

Vi flög med ett ryskt tvåmotorigt turboprop plan, som flög på låg höjd över öknen. Jag trodde jag sett värstingflygplanen, när jag rest med Aeroflot, men icke, detta var inte städat, äggskal, brödbitar, brödsmulor, kolapapper och annat otyg låg i drivor i mittgången. Gångmattan hade stora hål, nött och utsliten fransade sig mattan. Vid inflygningen till Hurghada blev vi passerade på nära håll av två Migplan som jagade varandra. Vid landning

kunde vi se tre Migplan som stod på nosen utanför den asfalterade landningsbanan. Det syntes tydliga spår i sanden att avkörningen nyligen hade hänt.

Vi checkade in och blev vänligt mottagna av hotelldirektören efter vi överlämnat brevet från turistministern. Första dagen gick åt att få kontakt med Ministry of  War som hade ett kontor någon mil bort efter kusten. Vi blev körda dit i hotellets minibuss.  Väl där blev det många timmar med ifyllande av uppgifter. Frågorna i formulären var många, Har ni besökt Israel någon gång? Har ni besökt andra länder? Har ni gjort militärtjänst och i så fall var? Hur länge gjorde ni militärtjänst? Menig eller befäl? Namn på föräldrar och födelsedatum? Så fortsatte det, listan blev lång!  Vi hann tillbaka till hotellet precis innan de stängde matsalen. I sällskap med traktens katter, som satt omkring oss vid bordet, åt vi en bra och välsmakande middag. Service personalen bestod enbart av män, nubier, ett vackert folkslag, högresta med fint utmejslade drag.

Nästa dag var det dags att besiktiga båten som skulle ta oss till våra i förväg bestämda fiskeplatser. Från balkongen kunde vi se att någon fiskebåt inte låg förtöjd vid bryggan. Samtal med hotelldirektören, som meddelade att båten var beställd och borde komma snart. Den dagen kom ingen båt. Tonen mellan Kjell Christensen, en i  gänget, och direktören blev mer ansträngd för varje timme som gick. Kjell hade ett förflutet som försäljningschef för Volvo i Kairo, på engelsmännens tid. Den dagen gick och två dagar till. Vi blev mer och mer stressade. Våra uppdragsgivare i Sverige förväntade sig naturligtvis resultat när vi kom hem. Hotelldirektören kom med den ena lögnen efter den andra. Vi ville ha kontakt med egyptiska ambassaden i Sverige och turistministern i Kairo. Telefon fanns endast i receptionen och samtal måste beställas. Första dagarna var berörda personer inte anträffbara. När vi fordrade att själva få ringa upp var telefonlinjen avbruten enl. hotelldirektören. Försök att få komma till Hurghada misslyckades. Hotellets bil var trasig, var beskedet. I slutet av veckan fick vi transport till byn. Med på resan var tre personer, en av dem hade vi sett tidigare stryka omkring på hotellet. Han var ofta i närheten av oss när vi åt lunch, middag och på kvällarna när vi satt i baren. Vi hade diskuterat varför han kom oss så nära. Vi hade olika teorier, allt från han var homo och sökte kontakt med utlänningar till att han ville köpa västerländsk valuta av oss, då landet hade valutarestriktioner. När vi kom tillbaka till hotellet, utan att ha fått tillgång till telefon. De hävdade att det var omöjligt att ringa från byn till Kairo eller till Sverige. Då rann sinnet på den annars så snälle och trevlige Kjell. Han tog tag i mannen under armarna och i skjortan, lyfte upp den lille och skakade honom och röt: ”Förstår du svenska din jävel?” Mannen svarade ja och berättade, efter Björn pressat honom, att han tillhörde Säkerhetstjänsten. De misstänkte att vi var agenter, utsända av Israel. Nu förstod vi att vi var illa ute som burit hand på en säkerhetspolis. Kjell som hade stor erfarenhet av livet i Egypten och kände till rädslan för att bli anklagad av en överordnad, om man som underordnad begått misstag. Kjell rusade in i receptionen, spelade uppjagad och förnärmad, skrek till hotelldirektören att omedelbart kontakta turistministern och ambassaden i Stockholm och berätta hur vi blivit behandlade, när vår uppgift i Hurghada var att undersöka marknaden för svensk turism. Nästa dag låg en båt med besättning vid bryggan och vi var välkomna ombord. När vi lastat all utrusning och skulle stiga ombord kom en beväpnad officer från Coast-Guards och begärde få kontrollera våra dokument. Han påstod att det saknades ett tillstånd som utfärdas av Dept. of  Coast-Guards, Fisheries & Custom´s  Guards. Vi fick låna en bil med chaufför från hotellet och uppsökte kontoret där de utfärdade det saknade tillståndet. Nästa morgon kom vi ut på havet, men kaptenen på båten nekade att köra till vårt förutbestämda fiskevatten. Efter mycket bråk gav han med sig och körde oss dit vi ville. Nu hade vi fyra dygn kvar av vår vistelse i Hurghada. Vi fiskade i 4-pass dygnet runt. Vi hade bra fiske, men vägen dit blev lång. Dessutom inträffade Ramadan under tiden, vilket gjorde de flesta arabgubbarna var vrånga, sura och omedgörliga. Under den mörka tiden på dygnet rökte besättningen cannabis och röken sattes i våra kläder och luktade fan.

Innan vi landade i Kairo hade ytterligare flera otäcka incidenter inträffat. Kriget mellan Egypten och Israel som utbröt några månader senare hade naturligtvis ett samband med vad vi råkade ut för. Jag återkommer vid senare tillfälle och skriver om avfärden från flygplatsen som bör vara unik i världen och troligen aldrig mer kommer att inträffa.