Jag var på herrmiddag i veckan,på den uråldriga krogen Zum Franziskaner, grundad 1421.
Jag var i god tid på plats och slog mig ned i baren och beställde en stor stark och en till. Efter den första signalerade hjärnan att jag behövde ytterligare stimulans för att utveckla de nostalgiska tankar som böljade fram och tillbaka i huvudet. Den stress som jag ådragit mig på ditresan var som bortblåst. Tankarna gick till mitt föregående besök på den anrika krogen. Jag räknade och fann att det var 63 år sedan jag var här senast. Sextiotre år sedan! Kan detta vara möjligt? Jag måste tala om det för någon och närmaste person var den kvinnliga bartendern som fick höra min historia. – Jag var här för 63 år sedan med en kamrat, i samma ålder som jag, 18 år. Vi delade på en flaska vitt vin, ”Villa Franca” som var det billigaste på listan. Vi blev allt som man blir, i den åldern, efter att ha smakat på dylika drycker. Stor, stark, vacker, rik, modig och nöjeslysten. Vi betalade notan, tog färjan till Djurgården, Thore Ehrlings orkester spelade på Skansen. Vi löste dansbiljetter, orkestern spelade en foxtrot, det var den enda dans jag kunde och …
Någon klappade mig på axeln, jag vaknade upp ur min nostalgidröm, vände mig om och där stod Björn Rapp. En av de elva herrar som samlades för att avnjuta god mat, dricka sprit och förtala makthavare. Naturligtvis ville alla kolla alla, för att se om någon senilitet fått fäste hos vännerna. Vänner, som jag haft förmånen och glädjen att få träffa under många år. Vi är ett tjugotal, företrädesvis, egna företagare, musiker, reklammän, kommunalpolitiker, ljudspecialist, men även akademiska yrken som läkare, advokat och doktor i kärnfysik. Jag är den äldsta, nu levande herren i gänget fyllda, 81 år. Mina yrken och annat inkomstbringande har jag dokumenterat i Facebook, men vill här nämna leg. tandtekniker, krögare, importör. Företagare i Spanien.
Tio herrar beställde ”Wienerschnitzel”, jag vill kalla den för original, ”utbankad” kalv, så den tänkte hela den stora tallriken, schnitzeln var garnerad med en citronskiva, kapris, en rejäl portion ärtor och stekt potatis. – Under mina resor i Tyskland på femtio- och sextiotalen åt jag regelbundet Vienerschnitzel. Kvalitén var av högsta klass och man skall kanske inte begära att få något liknande i Sverige i dag. Schnitzeln serverades undantagslöst på en linneservett, som sög upp oljan efter friteringen. – Med kaffe och apfelstrudel avslutades middagen och det var dags för mig att åka hem till hustrun och visa upp mig.
